Klubben - för andras beundran…

Traditioner är kul och jag gillar att hålla liv i dem, men är inte så stockkonservativ att jag inte vill att en de ständigt skall vara ställda inför utvecklingens öga och sinne. En jultradition som jag själv har haft i drygt 40 år är att jag köper en bok till mig själv varje jul och skriver på lappen "Till Göran från Tomten". Exakt när och varför jag började med detta kommer jag inte ihåg, men jag gör det slaviskt varje år. Det är t o m så att mina barn är snälla och påminner mig om det, så att jag inte glömmer av min tradition…

Årets bok bestämde jag mig för redan samma dag som den kom ut. Likt matadorerna när de ser den "vildsinte" Ferdinand utbrast jag "Den skall jag ha!" Valet föll på Klubben - en undersökning, skriven av DN-journalisten Matilda Gustavsson. Boken som beskriver bakgrunden och framförallt processen fram till DN släppte nyheten om Kulturprofilen, hans arena Forum, de mångåriga sexuella övergreppen samt kopplingarna in i Svenska Akademiens DNA. Ett reportage som har sin grund i #metoo och som välförtjänt gav Matilda Gustavsson Stora Journalistpriset.

Klubben är extremt välskriven och jag är mycket förtjust i Matilda Gustavsson drivna penna. Man kan känna hennes våndor och rädslor inför ett eventuellt avslöjande och den naturliga vämjelse hon känner inför alla arton kvinnors berättelser. Berättelser som både skrämmer, förvånar och väcker tankar om saker som kollektivt manligt ansvar, kollektivt ansvar generellt, det egna ansvaret och det egna val vi själva alltid måste göra. Till kvinnornas berättelser och dess kontext kommer jag återkomma till i ett annat inlägg, precis som jag kommer att återkomma om det egna valet.

Klubben beskriver också vad som händer efter att DN släppte bomben på nätupplagan den 21 november 2017 och i tidningen dagen efter. Från alla turerna i Svenska Akademien, mediauppbådet och slutligen rättegångarna mot Jean-Claude Arnault, kallad Kulturprofilen. Naturligtvis redovisas inte alla turerna i Akademiens verksamhet, ty jag är gravt övertygad om att mycket fortsatt är höljt i dunkel. Dock tror jag att den öppenhet som ändå tvingades fram är bra för Svenska Akademiens fortsatta och mycket viktiga verksamhet.

Boken ger inblickar, skapar reflektioner och är stundtals lite spännande och återigen mycket välskriven. Den rekommenderas varmt. Jag kommer att återkomma till den snart igen…

Glöm inte av det där med att ta vara på er själva och era kära…

När nu Julafton blev som den blev…

"Morgon råder, tyst det är på gården, tyst på gården,
alla sova, tänd äro granen, äro granen…
Tipp tapp, tippe-tippe-tip-tapp, tipp, tipp, tapp

Se, då sitta pappa där å skriva, där å skriva,
begrundar, funderar, sitter still på pallen, still på pallen…
Tipp tapp, tippe-tippe-tip-tapp, tipp, tipp, tapp

Snälla tankar, runt nu honom fara, honom fara,
varför?, därför? mycket skall besvaras, skall besvaras…
Tipp tapp, tippe-tippe-tip-tapp, tipp, tipp, tapp"

Hej på er, det var ett tag sedan tangentnedslagen lät tipp tapp i denna blogg närmar bestämt på min dotter Ebbas födelsedag den 8e februari 2017. Detta utan att nämna just hennes födelsedag. Förlåt Ebba, grattis i efterskott…

Jag var då mer upptagen av att jag precis kommit hem från Kungälvs Sjukhus, efter att ha fått en stroke fem dagar tidigare. En stroke som lyckosamt nog bara satte sig på mitt tal, mina svälgreflexer och en lite hängande vänster mungipa. Sviterna var och är några fler, men jag är tacksam för att det inte blev värre en så.

Jag har levt i en skrivande dvala sedan dess, men nu under årets julhelg har jag känt både behovet och suget igen. Visst har jag skrivit sedan dess, men då mest information, rapporter, föreläsningar, sammanställningar, lite Haiku-dikter och ett och annat töntigt rim till jubilarer och julklappar. Skriva för att gestalta, provocera, tydliggöra och kanske t o m förmedla har legat i träda.

Julafton firade jag i ensamhet och stillhet… Inte av några mer tragiska skäl än att jag under dan före dopparedan kände att en mancold slog sina giriga klor i min lekamen. Rusande feber och en hosta från underjorden fällde mig till sängs.

Efter lite traditionsenlig gröt och saftig skinksmörgås på Julaftons morgon runt björkvedens sprakande, bytte familjen julklappar med varandra. Glädjen och förväntan i barnens ögon blir man aldrig mätt på, även om överraskningsmomenten inte är lika många som när de var små. Det finns en genuin glädje när klapparnas innehåll blir deras på riktigt.

När min energi var slut och jag gick och lade mig igen, gjorde de andra sig i ordning för att åka till en av våra äldre döttrar med familj, några mil bort, där Julaftons fröjder var planerade att firas… Nya traditioner blir gamla och åter nya komma… Julklappsspelet och Secret Santa är på de vuxnas agendor runt familjens julbord idag.

Efter några timmars sömn vaknade jag igen och gick ner till mitt sällskap - TVn - och fladdrande runt bland kanalerna i vårt utbud. Någon dag innan hade jag hört ett inslag på TV om hur många ensamma människor det finns i Sverige, som sitter ensamma under julen. Det var häpnadsväckande många och många av dem tillhör våra äldsta. Jag var inte helt omedveten om detta och jag är naturligtvis medveten om alla ideella engagemang som arrangerar öppna jular för de ensamma, bostadslösa och udda existenser. Magiska initiativ som ger så mycket kärlek, mat, gemenskap och värme en dag som förknippas med just det.

När jag satt där i min gungstol med remoten i hand reflekterade jag över hur många som av olika skäl inte finns med runt ett gemensamt julbord på Julafton. Ett mörkertal som jag tror är större än vad någon myndighet kan gissa. Ensamhet är skambelagt, och även om den, med några undantag, inte är självvald, så skäms vårs medmänniskor för att de inte har några att fira med. Läs meningen en gång till och ta in vad där står!

Ensamheten kommer från skilsmässor, brustna relationer med nära, långa avstånd och naturligtvis ett antal diagnoser av varierat slag eller kanske en blandad kombination av dessa. Vad finns det att skämmas över? Visst kan man säkert ha gjort mer för att bibehålla en relation eller tagit mod till sig att fråga någon om hjälp eller bjuda in någon, men skämmas… Det gör mig ont och rackarns frustrerad. Vad jag gör nästa Jul har jag ingen aning om nu på Annandagens morgon, men jag hoppas att jag bär samma känslor över andras ensamhet över Julen som jag gör nu…

TVn kan ju vara ett sällskap när man är ensam och det försökte jag mig på under Julaftons eftermiddag fram till tidig kväll, när energin tröt igen eller om det var tröttsamhet över tablåernas innehåll. Jag fladdrande runt från de två statliga till de vanligaste tio andra. Vi skall nog förstå att de flesta ensamma kanske bara har basutbudets sex kanaler. Jag försökte se det ur både barns ögon och äldres ögon, men dessa ögon tårades över följande:

1/ Kära kommersiella kanalaktörer, kan ni inte en dag om året slopa reklamen, så att de ensamma kan få se en hel film eller annat program på Julafton utan att bli avbrutna…?

2/ Kära ICA, jag tokälskar er reklam och den har berett mig och fortsatt bereder mig stor glädje, men på Julaftons eftermiddag är de flesta av era butiker stängda och möjligheten att köpa de exponerade och prisnedsatta varorna som finns i medarbetarnas korgar och väskor, är mycket små. Istället blir er härliga film till tonerna av Chris Reas "Driving som for Christmas" en veritabel käftsmäll på alla de som sitter ensamma och bara längtar efter att någon skulle komma hem med mat och fira, som hos Stig.

3/ Kära Telenor, vilka I-landsproblem ni gör reklam för! Bara för att änkan i er familj inte kommunicerar med sin två barn, trots alla era magiska faciliteter - jag är själv Telenorkund sedan drygt 25 år och är mycket nöjd - så släpar de hem tre julgranar och klär dem alla. Tänk så många ensam som inte ens har julgran. Kanske p g a ekonomi, brist på kraft att släpa och transportera eller bara tröttnat på att klä en gran för sig själv… Jag hoppas av hela mitt hjärta att ni sände många kärlekshälsningar till pappan i era filmers verkliga familj, som i år firade första julen utan honom.

4/ Kära SVT var det rätt val att stoppa in flertalet "bakom-kulisserna-samtal-från-klassisker" mellan Julvärden Marianne Mörcks egna inspel. Jag tror hon sa "klassiker" tio gånger, men förutom det var Marianne bra i rutan. Jag har i sig inget emot bakom-kulisserna-produktioner, men sända dem på Julafton - var det rätt?

5/ Ju senare eftermiddagen led, ju fler filmer blev det. Gamla "klassiker" blandat med amerikanska studioinspetade julfilmer, gammalt skåpmat från SVTs arkiv som t ex "Kan du vissla Johanna" och en skön blandning från de kommersiella kanalaktörerna, med t ex "Kronofogden knackar på", "Tunnelbanan", "Dolph Lundgren Take the tower", "Property Brothers", "Bilbaronen i Las Vegas", "Hardcore Pawn - Pantbanken" etc etc. Titta på titlarna - en del av dem kanske dessvärre är direkt kopplade till våra ensamma och blir smärtsamma påminnelser.

Det fanns mycket bra också förutom nämnda filmklassiker - det var mycket musik av olika slag. Från Carola i flera tappningar och kanaler till Countrygala från Nashville och olika julkonserter symfoniska orkestrar - det tröstade jag mig med… och en skinksmörgås till…

Ta vara på er, krama om era nära och kära, våga berätta och visa hur mycket de betyder för er


God Jul på Annandagen, fanns ingen energi innan…

PS Ni som också har sett några romantiska amerikanska julfilmer före och under julen, har ni tänkt på att det är alltid snö, men de är extremt lätt klädda i de flesta scener… som för en promenad en bättre vårdag…  DS

Blogg vs Vlogg & Hans Rosling

Några av mina yngre vänner har påpekat för mig när jag nu har börjat skriva igen att jag är mossig. Det kan säkert stämma på många sätt, men det de syftade på att jag borde Vlogga istället för Blogga - det sistnämnda är passé enligt dem. Skaffa en podd eller Vlogga har varit deras utrop det senaste dygnet…

Det hade ju varit kul - jag har ju all utrustning för det! Men så kom den relevanta tanken - man kanske inte skall ha en hängande läpp och ett lite sluddrigt tal om man skall Vlogga? Jag fortsätter att skriva så länge…

Igår dog en av mina väldigt få idoler - Hans Rosling. En gudabenådad pedagog, inspiratör och världsförbättrare, som jag har privilegiet att ha lyssnat på två gånger live. Jag tokälskar hur han oblygt tog plats i sin iver att förtydliga samt ibland vara obekväm, men alltid med bibehållen ödmjukhet och nyfikenhet. Sent kommer vi att glömma hans åskådliggörande med legoklossar, flytande "bubbelpresentationer och telefonen som var inställd på att ringa var tredje minut för att påminna om att ytterligare ett barn hade dött i Mässling. En stor och fin man har lämnat sin familj, oss och hela Världen…


Fixa ett kramkalas idag med dina nära och kära - det är både förlösande och berikande

Med glada tillrop


Göran R

En instinkt jag inte kan stryka ett streck över…

Det är skönt att få sova hemma i egen säng och framförallt att få sova tryggt med ljud som man känner igen. Känns lite udda att vakna upp som Stroke-patient och skall försöka landa i det de närmaste dagarna. Min bild av en dylik patient var fram till igår eftermiddag helt annorlunda än vad jag känner mig och hur jag ser ut samt rör mig…

Alla förändringsprocesser betår av tre faser Insikt, Instinkt och slutligen Action. Tro inte, kära vänner, att jag inte har haft insikt om att mitt intag i förhållande till min rörelse har varit i obalans under många år. CT-scanningen visade ju att det finns en hjärna mellan mina öron, så visst har jag intellektuellt varit detta varse i många år.

Lika säkert är det att jag vid flera tillfällen fattat intellektuella beslut om att förändra denna obalans, men mina beteendemönster har varit starkare än intellektet. Jag har ett otal gånger från scenen pratat om att människor behöver en s k käftsmäll för att börja en förändring och gå in i Action-mode. Jag tror att jag fick min igår - en förvisso snäll och beskedlig käftsmäll, men mitt intellekt säger mig att nästa säkert inte blir lika godartad…

Måtte förändringens vindar blåsa in i mitt liv - mitt nya liv måste börja idag och helst igår!

Ta vara på dig själv och glöm inte av att fixa ett kramkalas med dina nära och kära varje dag

Kom hjärna tillbaka…

En delvis motsägelsefull rubrik för jag vill ju inte att mitt bekymmer med en hängande vänstersida av munnen och sluddrande tal skall komma tillbaka, men jag kommer gärna tillbaka till Kungälvs Sjukhus och den vård och de bemötande de levererar…

Vår svenska välfärdssjukvård får sig ofta en släng av den s k sleven i debatter och det finns säkert flera områden som både kan och måste utvecklas. Min ovetenskapliga, men som bottnar i många års erfarenhet av att studera och arbeta med grupper med olika professioner är att prestige är det största hindret. Inte bara den enfaldiga prestigen mellan olika personalgrupper utan den på många sätt ännu mer förödande mellan politiker och tjänstemän, vars i de allra flesta fall obefintliga medicinska kunskaper inte ligger till grund för beslut, utan bara ekonomi…

Ekonomi är naturligtvis en påverkande faktor, men min upplevelse är att de tänker utifrån fel parameter - vad får vården kosta? - istället för att bestämma vilken vård vill vi ge våra medmänniskor… och sedan utgå ifrån det! Det är naturligtvis lätt för mig att från läktaren fälla dessa uttalanden, men de behöver ju inte var fel för det…

 Sedan jag tog mig till Akuten på Kungälv Sjukhus igår klockan 11.00 har Kungälvs sjukhus levererat en  fem-stjärnig vård på alla sätt! Den så viktiga löpande Patientkommunikationen har varit mästerlig och bemötandet och min känsla av att vara omvårdad har varit fulländad - från första ögonblicket i akutens kassa - rakt igenom akutsjukvårdens olika faser - till Strokeavdelningen 6 och scanningen på Röntgen. Alla olika professioners genuina engagemang i mina skrynkligheter. Professionella kunskaper, tydlig och riklig kommunikation, respektfull och lika kärleksfull humor. Fantastiskt på alla sätt - jag har  t o m fått en brandgul tandborste... och ni som känner mig vet vad den färgen betyder för mig…

I ett feb-inlägg från igår om varför jag är här etc samt av några rader ovan har jag till min glädje fått mig till livs att många av mina vänner bär samma uppfattning som jag gör om bemötandet och vården  på Kungälvs Sjukhus - det gör mig ofattbart glad och förstärker givetvis min känsla och uppfattning - all heder åt verksamheten på Kungälvs Sjukhus.

Det konstaterades på CT-scanningen att jag ha en hjärna och det gör mig glad och för er som har undrat genom kan jag nu bekräfta att jag har en!

Kungälvs Sjukhus - jag kommer gärna tillbaka.

Var rädd om dig och glöm inte av att kramas mycket - det är förlösande

Nyårsafton - med bubblor, löften och reflektioner

Ett helt år har gått igen - det 51:a för mig och mina årskamrater - och det känns att det går hiskeligt fort. År 2014 - Supervalåret - har varit ett av mina bättre någonsin och det har inget med de två valen att göra - inte de valen i alla fall. Jag har naturligtvis gjort en mängd egna val under året, men det är inte främst de valen som har gjort mitt 2014 så bra, utan snarare att jag har efterlevt och fullföljt tidigare val och faktiskt även Nyårslöften…

Nyårslöften är en spännande företeelse. Man sitter på Nyårsfesten och givetvis är det någon nyfiken som tar upp frågan "Vad har ni för Nyårslöften då?". Folk sätter bubblorna i vrångstrupen, funderar på vilka de skall offentliggöra och vilken taktik de skall använda i offentliggörandet. Skall de drämma till med något smaskigt som t ex att de skall komma ut ur garderoben som homosexuella, att de har bestämt sig för att lämna sin man efter alla helger eller något annat som skulle få Champagnebubblorna att dö innan de ens har kommit ur den sabrerade flaskan? Eller skall de istället välja något mer politiskt som att titta mindre på TV, arbeta mindre, arbeta mer, umgås mer med barnen, fokusera på en sak i taget, träna mer på gymmet, springa Göteborgsvarvet etc? Kanske skall de istället nyårslöfta uppenbara behov som viktreducering, vita veckor varje månad och att ta mod till sig och gå i terapi (även om vi fortsatt ogillar att prata om det)? Oavsett var och ens val så finns det många Nyårslöften man behåller för sig själv, så även jag.

Nyårsafton 2011, 2012 och 2013 har jag säkert haft med att jag skall gå ner i vikt och har säkert lagt till att ta vara på min kropp, ty den blir som bekant inte yngre. Förutom något litet kortvarigt ryck under de åren har detta löfte fullständigt spårat ur. Jag har istället haft fullt upp med de löftena som jag vid varje tillfälle valt att inte offentliggöra. Nyårslöften som jag har känt har varit för privata, som jag har känt har avslöjat något "gammalt" som jag skäms för och som jag nu vill ändra på och kanske även har det funnits ett inslag av rädsla för att jag inte skall klara av det och därför har jag valt att inte offentliggöra löftena. Det är dock bara dessa tre års löften som jag har tagit på allvar, förutom det med vikten - fast jag verkligen borde ta det på allvar.

Jag har klarat av mina icke offentliggjorda Nyårslöften dessa tre år och en del av löftena har varit att bibehålla framstegen under gångna år in i det nya året och även det har gått bra. Inre processer som har påverkat mig och fått mig att välja andra vägar i mina beteendemönster. Ibland får jag återfall (det handlar inte om alkohol och andra droger), men då "sladdar jag snabbt upp ur diket igen" - för att härma min kära kollega Christina Thulin och ett av hennes många härliga uttryck från scenen.

För 2015 har jag fem Nyårslöften till mig själv och alla offentliggörs härmed:
Det första är att modigt fortsätta kampen med de tidigare tre årens löften - en kamp som går lättare och lättare…

Det andra är att är att inte längre bara låta andra människors historia under minst 14 år vara gällande utan jag skall ta modet till mig att presentera min bild och min historia… Detta utan inslag av skvaller, insinuationer, osakligheter och krav på andra att dela min bild.

Det tredje är att jag skall ta modet till mig att skriva på denna blogg varje dag - inte för någon annans skull än bara just min egen… Kanske blir det ibland i kombination med löfte nummer två?

Det fjärde är att jag skall ta modet till mig att försöka förbättra några sargade relationer jag har omkring mig…

Det femte är att jag nu i år skall ta modet till mig att se över min kropp och hälsa på ett mer genuint sätt. Vikten skall ner med 24 kilo, d v s minst två kilo per månad, alkoholfria dryckers intag skall ses över, skavanker skall åtgärdas och mina gamla sportsligare och sportigare intressen skall återupptas. Mina reflekterande promenader skall tas i ur och skur, så fort jag orkar skall jag upp i någon dojo igen, jag längtar tillbaka till squashbanan, jag är nyfiken på paddleball och så fort min spolformade sälkropp tillåter mig att ikläda mig dräkten vill jag upp på fäktningspisten igen…

Detta blir något att bita i för mig under 2015, men med tanke på mina framgångar med mina icke offentliggjorda Nyårslöften under några år, så är jag full av både självkänsla och självförtroende!


Vänner, njut av årets sista dag och jag hoppas att oavsett vad ni dricker, vad ni gör och vad ni Nyårslöftar, så hoppas jag att ni gör det av egen fri vilja…


Göran R

Livet kan vara skrynkligt…

Igår kväll blev jag, på ett av ortens vattenhål, uppmanad av en god vän att skriva oftare. Fylld av energi av denna inspirerande uppmaning - tack Roger Hilmersson - tänker jag skriva av mig idag. Få ur mig något som har påverkat mig i flera år.

Det är inte bara vännen Roger som de senaste dagarna har påverkat mig att skriva utan också en gammal skolkamrat från Malmö, Mikael Jacobsson, som på sin fb-sida öppet och generöst berättade om sin psykosociala ohälsa och hur det har påverkat honom och familjen. I hans inlägg delade Mikael en krönika i Ab av Bosse Löthén, som i sin tur trädde fram och erkände att han var "väninnan" i Ann Heberleins krönika "En tyst katastrof"  i Sydsvenskan någon vecka innan.

Kontentan av detta är att jag nu skriver om en annan sann historia, som jag fick vara en del av för några år sedan. Den handlar inte om mig och min två depressioner och alla de efterverkningar de har givit - det brukar jag "predika" om i mina föreläsningar - utan det handlar faktiskt om någon annan…

Jag var tidigare ordförande i Företagarna Stenungsund & Tjörn och i den rollen får man ibland telefonsamtal från medlemmar. Sent en vardagskväll blev jag uppringd av en man som började gråta när han berättade sin historia. Han är företagare och har några entreprenadmaskiner som han kör på olika entreprenader. Hans fru som är sjuksköterska hade drabbats av cancer och var vid tillfället mycket dålig och hade varit så en lång tid innan detta samtal. Han fick mer och mer ta över hela ansvaret för de två små barnen och den sjuka hustrun och hans insatser i företaget blev lidande. Han fick åka hem för att Vabba, ta hand om frun etc och hans maskiner stod ofta stilla och hans uppdrag drogs tillbaka och blev färre och färre. Han försökte rädda det genom att hyra in förare, med konsekvensen att hans marginaler minskade avsevärt. Ett ekorrhjul som han inte lyckades att ta sig ur och känslan av att inte räcka till började sprida sig i hans själ.

Känslan av otillräcklighet är den främsta orsaken till vi drabbas av psykosocial ohälsa!

Varför har många av oss - det gäller inte längre bara män - så svårt att be om hjälp?

Vår företagare drabbades av en utmattningsdepression och tog mod till sig och gick till den lokala Vårdcentralen. Distriktsläkaren/allmänläkaren skrev i sedvanlig ordning ut psykofarmaka, men ville inte sjukskriva honom. "Det finns risk att sociala blandar sig i om båda föräldrarna är sjukskrivna och de kanske tar barnen ifrån er under en period". Vår vän företagaren ville inte bli sjukskriven och blev helt övertygad om att inte bli det efter denna information.

Psykosocial ohälsa har varit ett hett ämne under många år, i takt med att sjukskrivningarna ökar dramatiskt. Hur svårt kan det vara att som Allmänläkare förkovra sig lite mer inom ämnet?

Hur rackarns är man funtad som medmänniska när man uttalar sig så?

Hustrun började återhämta sig efter de tuffa behandlingarna och han kände sig lite bättre. Han kunde också genomföra några små uppdrag för att inte helt tappa sin position på marknaden. Han hade dessbättre sparade pengar att ta av under lång tid, men till slut kom det som ingen av oss vill skall hända - det knackar på dörren en kväll. Utanför dörren står en trevlig man, lämnar över ett kuvert och ber honom signera. Brevet var ett krav från Vattenfall om att han hade 21 dagar på sig betala de drygt 18.000,- han var skyldiga dem för elen till familjens hus och tillhörande garage. Om inte pengarna fanns framme inom de 21 dagarna skulle elen stängas av, naturligtvis med förödande konsekvenser för familjen - ingen värme, ingen matlagning, tvätt etc.

Då resurserna hade sinat och han var för stolt att be någon familjemedlem, vän eller uppdragsgivare om hjälp tog han efter några nätters sömnlöshet modet till sig och bokade en tid med en socialsekreterare i sin kommun. Han berättade sin historia och bad om ett lån tills allt hade ordnat upp sig. Under samtalet ombads han att lämna in ett stort antal sammanställningar, "bevis" etc om familjens ekonomi, fruns sjukdom, företagets ekonomi och företagets möjligheter. Han upplevde att det var mer komplicerat att låna 20.000,- till elen än det vara att låna miljoner hos den lokala sparbanken för familjens hus och företagets investeringar. Den efterföljande veckan fick han göra ytterligare kompletteringar och fem dagar före elens hotande avstängning var det dags för återbesök. Något lån kunde han inte få, men det fanns möjligheter till socialt "stöd". Motkravet var dock att han avvecklade sin verksamhet inom tre månader… Ja, ni läste rätt!

När han ringde mig var det två dagar kvar, men vi löste pengarna genom en annan medlem som är mycket stadd i kassan och som var beredd att sträcka ut en hjälpande hand. Fantastiskt!

Ännu mer glädjande är att hustrun snart börjar arbeta igen och mår mycket bättre. Företaget är up-and-running igen och han har numera en anställd förare. För sin egen del har han gått i samtal hos mig utan debitering - det var det jag kunde bidra med. 

Det finns mycket i denna historia och även i Bosse Löthéns som jag personligen känner igen - känslan av att inte räcka till är oerhört dränerande…

Efter detta tog jag kontakt med de sociala myndigheterna i min egen kommun och i angränsande kommuner för att kolla om de bar samma uppfattning och de gjorde dem. Jag orkade vid den tiden inte driva detta genom Företagarna utan lät det bara i frustration falla… det kanske är dags nu?

Det är tragikomiskt hur regeringspartierna - jag har själv röstat dit dem två gånger om - vill hjälpa oss småföretagare på alla möjliga sätt. Det viktigaste enligt mig är att skapa ett hållbart och juste skyddsnät för oss då de skrynkliga dagarna eventuellt kommer.

Tänk om en socialsekreterare sade till en olycklig sökande att han eller hon måste säga upp sig från arbetet för att kunna få hjälp? Vad skulle hända då? Vad skulle Ab då skriva?

Tack Roger, Mikael, Bosse och Ann för inspirationen. Nu kanske det är dags att skriva om att A-kassan uteblir om man har ett litet garageföretag vid sidan om sin anställning - trots att man betalt sin avgift i många år… Det drabbade en mycket kär och närstående person.

Nu är det lördag förmiddag och jag skall ägna dagen åt familjen - går inte att värdera…

Njut av dagen trots regn och höstrusk och glöm inte av att det är du som väljer hur din dag skall bli - inte någon torftig allmänläkare eller en icke empatisk socialsekreterare.

Göran R